Allteftersom Felix blir äldre inser jag hur smarta barn är.
Inser också att jag ligger lite pyrt till. Alla har ju smeknamn på sina barn. Är det inte ängel, så är det älskling, putte, gumman/gubben osv osv. Min svärmor kallar Felix för gullefjun. Hennes mamma kallar honom snutteputte.
Som det ligger i min natur har jag två sidor av smeknamn på min son...
Han är min ängel, min sötnos, mitt hjärtegryn, min hjärtekrossare, min sötnos, min bebis, min plutt, min skrutt, min lille grabb och världens sötaste. Han är också, med samma älskvärdhet i åtanke som namnen ovan; min lille skit, min skitunge, min prutt, min lille fis, min pruttbebis, min lille dret.
Däri problemet. Jag kan inte hjälpa det. Har lyckats dra ner på bajseriet och de fula orden, men de slinker med ändå.
Han förstår så mycket nu. På tonfallet förstår han att jag menar väl men det kommer att bli förvirringar kring detta, mark my words...
Förskolan lär ringa och påpeka att man inte kallar saker för skit vilken dag som helst när han kan prata tydligt.
Skit också. Doh!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar