Är det värt det?

Igår skulle jag förbi Willab Garden i Bromma och köpa en produkt. Lagom till att vi anländer dit sover Felix som en söt liten stock.

Dilemmat börjar.



Ska jag väcka honom, bära upp honom till affären för att sedan vara klar på tre minuter och sedan sätta tillbaka honom i bilen, där han sen inte alls kommer somna om. Ingen sarkasm alls, han somnar bara inte om.
Eller, ska jag låta honom sova och springa in, vara klar på två minuter och sedan åka med en fortfarande sovande sötnos?
Alternativ två lockar klart mest, men medför risker. Inga fatala sådana, men risken finns att det där sjätte sinnet,
som signalerar att mamma är lägre bort än två meter, kickar in. Resultat: hysteriskt gråtande.

Väger man hysteriskt gråtande och osovande bebis mot osovande bebis blev det bästa alternativet endast osovande bebis.

Risken att han vaknar var liten. Att lämna honom i bilen var frestande, men jag kunde ge mig sjutton på att om jag gjorde det skulle besöket inte ta två minuter. Någon kund skulle komma ivägen, personalen vara på toa eller något annat oförutsett. Och han skulle vakna.

Jag tog med honom in. Alltihop gick på 1.5min. Det jag skulle ha stod i kassan.

Typiskt.

Rusande roligt

På väg hem till min sjukling såg jag absolut inte fram emot rusningstrafiken. Efter varje kurva väntade jag på krypkörningen, på de stressade snedseglarna som ger upphov till mången svordom, på längtan till mitt busskort.

Men icke.

Trafiken flöt på! Sportlov! Helt underbart. I lördags morse passerade vi bil på bil på bil med takbox/skidor på taket. Likt runt midsommar avfolkades hufvudstaden. Sagolikt.

Resan mot mysFelix flöt på och hade sin egna signaturmelodi. I bak bland all bråte ligger nämligen en kattleksak som Felix älskar. En mus som piper när man skakar den. Resan hem bjöd på bra vibrationer och musen kompade till radions skrän. Säkert en hit i Melodifestivalen. Värd Björn Ranelid eller varför inte Pontare eller Di Leva?

Jag må sörja att jag inte har träningsvärk efter en underbar dag i puderns tecken, men detta väger upp lite för det ändå.

Pip, squeek och skak skak.

Säger inget mer än detta:

Den är varken halvfull eller halvtom...

Läkarbesök

Felix har nu varit dålig i en vecka. Han blir aldrig riktigt kry, min lille skrutt.

Ömsom feber, ömsom magont, ömsom bara ynklig. Symptomen har varierat men ett har bestått: en rosslande, segslemmig hosta som han nästan kiknar av.

Ogillas.

Nu på måndagen ringde jag BVC och efter ett tag fick jag sista läkartiden för dagen.

Tack för det!

Precis som jag tyckte läkaren inte om hur lungorna lät och nu har vi fått antibiotika utskriven tillsammans med hostmedicin.

Nu kanske vi inte har en grabb som inte vill något alls. Vi får snart tillbaka vår solstråle. Plåstret vill nog leka snart.

Ska bli så skönt.
Och rätt skönt var det också att få höra att man gjort rätt. Det pratas så mycket om hysteriska småbarnsföräldrar och hur vården är less på dem. Riktigt skönt att bli tagen på allvar.

Bassning för smeknamn?

Allteftersom Felix blir äldre inser jag hur smarta barn är.

Inser också att jag ligger lite pyrt till. Alla har ju smeknamn på sina barn. Är det inte ängel, så är det älskling, putte, gumman/gubben osv osv. Min svärmor kallar Felix för gullefjun. Hennes mamma kallar honom snutteputte.

Som det ligger i min natur har jag två sidor av smeknamn på min son...
Han är min ängel, min sötnos, mitt hjärtegryn, min hjärtekrossare, min sötnos, min bebis, min plutt, min skrutt, min lille grabb och världens sötaste. Han är också, med samma älskvärdhet i åtanke som namnen ovan; min lille skit, min skitunge, min prutt, min lille fis, min pruttbebis, min lille dret.

Däri problemet. Jag kan inte hjälpa det. Har lyckats dra ner på bajseriet och de fula orden, men de slinker med ändå.

Han förstår så mycket nu. På tonfallet förstår han att jag menar väl men det kommer att bli förvirringar kring detta, mark my words...

Förskolan lär ringa och påpeka att man inte kallar saker för skit vilken dag som helst när han kan prata tydligt.

Skit också. Doh!

In memorian

Min bästa vän i högstadiet gick bort för snart fyra år sedan. Det var jobbigt och jag har bearbetat min sorg i omgångar. Ett tag kunde jag inte se en gurka utan att tomheten blev påtaglig.
Nu när jag ska disputera har jag bestämt att dedikera avhandlingen till henne.

Men hur?

Idéer kring bilder, texter, collage har flödat och jag har inte varit nöjd med något. Igår satt det. Kände mig äntligen nöjd med min skapelse.

Men, viktigast av allt. Jag har åter fått bearbeta min sorg och känner mig så mkt lättare i sinnet idag. Något föll bara på plats igår.

När jag tänker på allt vi skulle kunna ha delat sedan hon dog och framöver känner jag att Forrest Gump (se nedan) har rätt.

Forrest berättar om sina äventyr för Jenny.
Jenny: It sounds amazing. I wish I'd been there with you...
Forrest: (Med en ton av total självklarhet) You Were there, Jenny.

Boogie-woogie

Något som är typiskt mig är att få låtar på hjärnan. Lite som en temalåt till situationer/hela dagen. Vissa händelser triggar låtar, bra som dåliga.

Felix fick en avlagd mössa häromdagen. Med glada varmkorvar på.

Säger bara: Han har en låda på magen.

Så snart jag sätter på mössan nu börjar jag nynna: vaaaarmkooorv. Bambam. Varmkorv-boogie.

Frostfint

Det var så fantastiskt vackert imorse när jag och Felix mös iväg till förskolan.
Felix satt och var söt och gny-ummade för att härma småfåglarna som kvittrade omkring oss.
Det var första morgonen jag lade märke till hur ljust det har blivit.
Fåglarna hälsade ljuset välkommet och Felix sjöng med. Fick helt enkelt dra mitt strå till solhälsningsstacken och sjöng Imse Vimse spindel för en glatt gestikulerande son.

God morgon på er

It keeps going and going and going and going...

Trodde Felix skulle vara helt omöjlig och klängig efter att inte sovit annat än på sin gudfar i en halvtimme idag. Tvärtom har vi klarat oss helt från kink och skrik. Han har röjt en massa hos mormor under dagen och eftermiddagen.
Med tanke på att han vanligen sover två timmar mitt på dagen och ibland en lur på eftermiddagen trodde jag han skulle däcka totalt när vi kom hem.

Han vägrar. Vägrar somna.

Vad var det i den där kyckligen egentligen? Duracell-krydda?

Nu sover han äntligen. God natt på er :)

Loser

Som en parodi på Becks låt Loser gjorde Markoolio som bekant låten Åka pendeltåg

Båda ploppar upp i huvudet på mig så snart jag genom mitt pendeltågsfönster ser hur vi åker förbi en nästintill stillastående bilkö på E4an. Ett kanon av "In the time of chimpanzees I was a monkey" och "jag har inget körkooort".

Nu är jag varken apa och jag Har både körkort och bil, men. Its just one of those songs...

Skadeglädje, skulle många säga.

Vad spelar det för roll? Bilisterna är lika skadeglada (och jag jätteglad att jag har bil) när SL annonserar sitt mystiska 'signalfel' eller annan underbar ursäkt, som innebär att man annars inte kommer hem och får frysa.

Åååker pendeltåg...so, why don't you kill me?

Tur i oturen, del 2

Det här med förskola är inte lätt.

För att fortsätta på dagens tema 'Tur i oturen' tänkte jag kort berätta hur vår otur med kommunen ledde till tur från oväntat håll.

Inför att ställa Felix i kö läste vi på om de förskolor som fanns i området. Vi föll direkt för en i ur o skur-förskola intill. Mycket utomhusvistelse, färre sjukdomar, god vana.

Helt klart favoriten.

Vi valde en tre fyra stycken till i området. Han är född i januari och ställdes så i kö i februari.

Gott om tid kan tyckas.
Ett års varsel.
Men om detta tvista de lärde.

Saken är den: Till våren slutar inga barn om de inte flyttar, så en full förskola är lika full i oktober som i januari. Till höstterminen är det ju barn som slutar och börjar förskoleklass och då är det lättare att få plats.

Som ni kan gissa fick vi inte plats på något av våra val. Istället får vi ett samtal från en privat stiftelse som driver en waldorfförskola. En bit bort, men samma busslinje. Görbart, men inte att föredra.

Waldorf, fnös jag, och sökte vidare.

Jag och E hade rätt många, stundvis vilda diskussioner om vad vi skulle ta oss till. Tanken drog mig mothårs, men vi besökte till slut detta vårt enda alternativ.

Idag är jag så glad att vi tackade ja ändå!

Fyra barn per fröken.
Toppenfröken.
Fyra barn per grupp.
Egenlagad mat.
Och bäst av allt. En glad liten son som trivs.

Tack, oturen.

Tur i oturen, del 1

Av någon anledning hade jag inte barnvagnen tillgänglig när jag hämtade Felix häromdagen. Söta, fina förskolan lät mig då låna hem en vagn, som jag lämnade igen igår vid lämning.
I sin vanliga vagn har Felix ett renskinn för extra isolering mot kylan så i denna lade jag i en fleecefilt.
Efter lämningen gick jag och filten till bussen. Inte nog med att vi missat att bussarna åter gick med 30 min mellanrum (och jag precis missat en), jag missar även nästa buss. Hade SMS-biljett och BUMM (Astrid Lindgrens i Märsta) valde att ringa två minuter innan bussen kom.

Men, have no fear, filten is here!

Virade in mig i fleecefilten och vi mös tills nästa buss behagade dyka upp.

Tur att man inte hade vagn i förrgår, helt enkelt!

Liket lever...

Koliken har återuppstått.

Tror inte jag tagit upp det tidigare här men Felix fick av mig diagnosen mjölkproteinsallergiker när han var dryga månaden. Koliken hade honom i sina klor och lidande såg vi på medan han skrek sig igenom eftermiddagarna, kvällarna och nätterna. Eller, tja. Om nätterna led mest jag, E sov ;)

Vi tog så bort mjölken helt ur kosten (och öl och lök och soya). Min kost, inget annat. När vi gjorde det minskade skriket och magkramperna avsevärt och mitt mammahjärta blödde inte ur helt längre.

En barnläkare höll senare med om min diagnos och rådde oss att försiktigt börja med mjölk vid ett års ålder.

Nu är vi där.

Började i fredags kväll och allt flöt på gudomligt.

Ingen mer havredryck!
Inga fler makaroner stuvad i rismjölk! Bregott!

Och nej, ni som undrar, det har inte varit särskilt svårt att köra mjölkfritt för honom. Det var jobbigare när jag ammade. Han vet inte vad ost eller något annat är och vad han missar.

Allt var tyvärr inte bra.

Nätterna till i förrgår och idag har varit hemska. Felix var åter månaden gammal, bara starkare, mer högljudd och ledsnare. Bara en bebis kan se på en med en så besviken hjälplöshet, och det skär i mig.

Efter diskussion med BUMM ska vi nu sluta med mjölk igen, ett halvår till.
Han ska nu få smärtstillande till natten så han kan sova.

Måtte det gå undan så han slipper ha ont mer.

God natt, alla.

Moderskapstest

Det finns ingen om sover som min sambo E. Gråstenar är lättväckta i jämförelse.

Ett flyganfall? Huset ramlar samman?

Han sover.

Skrikande bebis?

Han sover.

Felix sov inget vidare i natt. Mamma jag sov därför ingenting i natt. Han somnade gott först klockan halv sex i morse och vi skulle upp halv sju. Det värkte i mitt mammahjärta att väcka honom. Klarade det inte. 'Bättre att han får sova och vara pigg till förskolan', tänkte jag och lät honom sova bort frukosten. Började så byta på och klä på en sovande bebis. Han sov sig igenom bytet, avklädnad, påklädnad. Han sov sig igenom påtagandet av overall, skor, mössa och vantar, transport ner till vagnen och hela resan till förskolan.

Försökte väcka honom en stund innan vi var framme. Hade han inte andats kan jag lova att jag trott att han var död (tvi tvi).

GRÅSTEN

Snusar så gott

Pappa uppe i dagen.

Med tanke på att Felix utseende och sömnvanor är på pricken pappa och lååångt ifrån mamma undrar jag ibland om det verkligen är min pojk det där?

Kan man få ett moderskapstest, månne?

Arm-mys

Lika som bär?

I natt har min arm varit kidnappad. Felix snodde den och tog den som sin. Som ett gosedjur har han hållit ömsom armar, ömsom ben om den. Ibland både och.

Vid några tillfällen trodde jag att min arm förlorat sin charm. Järngreppet om den lossnade, men när jag kikade höll han kvar en liten hand på den, som för att hålla koll på att armen inte smet sin väg.

Så sött =)

Först i morse gjorde Felix sin klassiska 180-gradersvändning i sängen och släppte taget. Natten var förbi, armen hade genomfört sitt uppdrag.