En tyst bloggminut...

Mina tankar går ikväll ut till de två små pojkar (fyra och åtta år gamla) som hittades döda vid Munkholmsbadet (Sigtuna) i eftermiddags. Följden av en "tragisk familjesituation" kallas det. Mamman är anhållen, misstänkt för mord. Vidrigt. Hemskt. Djävulusiskt tragiskt helt enkelt. Vad kan driva någon till något sådant (om det nu är mord som begåtts)?? Vilka varningssignaler sände inte mamman ut innan det slog slint? Borde vi, medmänniskorna, eller "de", t.ex. Soc. märkt något/gjort något? Missade vi allihop det som låg i luften eller struntade vi i det? Var vi "svenska", gick med skygglapparna på och bara inte såg det vi inte ville se? Jag vet inte och det skrämmer mig...

Mina tankar går till de pojkarna gång på gång och jag sätter härmed punkt och inför en tyst bloggminut...

Ett tyst (tomt) blogginlägg

Humpty dumpty...

Nu har jag varit borta från bloggplanen ett tag igen. Det ena skyller jag på en genomgående familjeförkylning och det andra på eftertanke. 

Man glömmer ibland bort att uppskatta det man har. Först när man förlorat det, eller nästan förlorat det, inser man dess betydelse. "Vad har nu hänt?", undrar du kanske. Inget katastrofalt, kan jag lugna med.

När man blir helt slutkörd som förälder är det rätt lätt att tröttna lite på att det ska hoppas och utforskas och pillas jämt jämt jämt. Det ska klängas och gråtas omvartannat och man blir inte lite less ibland. Hemskt, men sant.

 Fick litet perspektiv på bebislivet häromdagen. Felix trillade ur vår säng, huvud före rakt ner i golvet. DUNS. Ungefär en halvmeter. Katastroferna spelade upp sig inför mitt inre öga: slog han i kanten på vägen ner? Hur mycket blöder han? Skadade han något? Fick han hjärnskakning? På de få sekunder det tog att ta fyra steg fram till honom hann en hel dags funderingar flöda genom hjärnan. Varsamt plockade jag upp min gallskrikande son och gladde mig åt tryggheten han känner hos sin mamma, som fick honom lugn nästan direkt. Han var till synes oskadd. Höll koll på honom hela natten (tittade till honom varje timme) under natten utifall han fick en hjärnskakning modellen allvarlig. Hjärtat sitter lite i halsgropen ännu. Visst, han har slagit sig och ramlat omkull förr och mer lär det bli, men de rejäla skadorna får jag gärna så få av som möjligt. Usch. 

   Följden (utöver lite nya säkerhetsrutiner) blev att vi mös och gosades som om det inte fanns någon morgondag. Gladdes åt att vi hade varandra. Jag har helt enkelt lytt mitt eget råd: Mys! Njut! Och det har vi gjort. Jag är så glad att han finns...

Mysfaktor: hög

Massa folk omkring mig ska plötsligt ha barn. Eftersom jag inte gillade det själv vill jag inte pusha på någon en massa råd, men kan inte hjälpa att erbjuda stöd om det är något de undrar. Fick frågan vilka mina bästa tips är nu när det börjar närma sig för ett par.

Här kommer det:

MYS

Mys så mycket ni bara kan! Håll om varandra och njut av att bara ha varandra (och en mysig bebismage) en stund. Njut av tystnaden.

Passa på att äta ute eller laga något riktigt gott tillsammans, det dröjer innan man kan göra det avslappnat igen.

Se till att ha BBväskan packad så ni slipper fundera på sånt

Allt annat löser sig sen. Barnsäng, barnvagn, kläder, blöjor, ja rubbet kan man köpa sen. Gratisproverna från BB räcker långt. Vill man amma skulle jag nog införskaffa en bröstpump också. Oavsett pris är den en gudagåva när den behövs. Men det kan vänta ett tag till. Ta hand om varandra och vårda ert förhållande :)

Till de som rynkar på panna och tycker att jag får det att låta som om man inte kan mysa sen: det är inte så jag menar. Och nej, med mys syftar jag inte på något sätt på sex, även om det också kan vara efterstävansvärt för en del. Det jag menar är att man verkligen behöver varandra i slutet av graviditeten och i början av föräldraskapet. Det blir hektiskt en stund i början med alla omställningar och mys på tu man hand i stil med det innan kommer inte hinnas med men behövas.

Fyll på myssilona allihop, gravida eller inte och njut av lite närhet en stund. Själv grabbade jag tag en av min katter att klia bakom öronen och få en dos med spinn i gengäld.

Lillan, min ena sötnos

Joystick?

Har en tid nu drömt att jag är gravid igen, haft ont i lillmagen och mått illa. Värken kan ju bero på två saker, livmodern växer till sig efter det jag slutat amma eller två: jag har ägglossning för att kroppen vaknat till igen. Men ägglossning i snart två veckor? Nej. Sist jag hade så här ont var i början av min förra graviditet så det väcker en del hjärnspöken. Illamående i bil var jag jätteofta då, men det händer ibland ändå på skumpiga vägar...Men illamående av att inte ha ätit? Det var bara då och det upplever jag nu igen...Eftersom jag inte släppa gravidtanken pratade jag och E en gång till igår. Nu när han fått suga på karamellen ett tag och vi varit på semester med Felix har han ändrat sig. Han vill helst inte ha ett barn till. Motivationen var att det var tillräckligt svårt att få till en fjällsemester som det var i år. Med en knodd till blir det fyra resor jobbigare. Att bero på resor blir de ännu dyrare och vi gillar att resa. Så nu sitter jag här, kluven i hur jag känner. Hjärtat säger ja, hjärnan säger nej. Fundersamheten med hur det egentligen står till här och nu består. Får helt enkelt fixa en sticka o smussla in på toa på jobbet...

Två blev tre, blir fyra?

Redan när Felix föddes fick vi frågan, lite käckt ställd: "när kommer nästa då?" Med tanke på hur galet jobbigt jag tyckte det var med sårskorpor på bröstvårtorna och skrik hela kvällarna och nätterna, kände jag bara "aldrig i hela livet!". Nu är vi inne i en fas jag inte trodde skulle finnas. Koliken har lagt sig, jag har slutat amma och vår samvaro är gudomlig. Jag är tillfreds med att vara mamma och sambo helt enkelt.

Lika bra att diskutera ihop oss. Hur skulle vi egentligen vilja ha det? Ett barn? Flera? Vi, som först kunde tänka oss ett liv utan barn, kom fram till att vi gärna försöker få en till. När? Inte för att det går att planera direkt, men i runda slängar när avgör lite vilken preventivmetod vi vill satsa på. Livmodern smärtar nu i och med amningsstoppet, precis som tidigt i graviditeten och jag försöker minnas, försöker tänka mig själv med mage igen. Faktiskt minnas hur jag mådde. vill jag dit igen? Ja. Vill ja dit nu? Nja. Börjar precis nu känna mig som mig igen. Börjar känna mig vacker igen. Tänk om jag inte gör det efter nästa graviditet? Vet bara inte om jag känner för det precis nu...

En 20 veckors bebis i magen av fantastiska Lennart Nilsson.

Give me an app, step

Redan på gravidmagens tid fanns tanken där. Den gnagde och var föremål för diskussion och sömnlösa nätter. Jag talar om den där oerhörda frustrationen av att inte veta. Att inte veta om något är på tok, vad som är fel eller hur illa det egentligen är.
   Jag önskade varje dag att jag hade en statusbar på magen. Önskade att den kunde visa allt möjligt men egentligen hade jag nöjt mig med en klassisk, analog lösning med olikfärgade lampor. Grönt: allt bra. Rött: something wrong. Ni förstår nog.

Hungrigt var det denna gång iaf

När han väl var född var det mkt skrik. Inte så konstigt. Enda kommunikationsmedlet han besatt: tystnad och skrik. Och sömn egentligen också. Allt var nytt och vid varje situation han kände att han inte kunde hantera skrek han. Kallt: skrik. För varmt: skrik. Hungerkurr i magen: skrik. And the list goes ever on and on. För det mesta kunde man gissa sig till vad som felades, men sen kom ju de där tillfällena alla hatar. Man har testat att åtgärda ALLT och det hjälper inte. Efter ett tag av skrikande är vem som helst varm, röd och snorig. "Är han sjuk?" "har han ont?" "Är det farligt eller bara att rida ut?"  Återigen saknar man den där statusbaren. Jag liknade en gång denna önskan vid moderkort. Ni vet, huvudkretskortet i våra tekniska prylar. Moderkort har nämligen den funktionen att när något är galet sänder det ut pipsignaler, sk. BIOS error beep codes. Tittar man sedan i handboken för koret ser man vad en viss signalkombination betyder och vet vad som felas kortet. Tänk dig själv: en handbok som tolkar skrikkombinationer..
   Efter ett tag lärde man sig å andra sidan tolka en del gnäll och skrik för vad de var ändå, men inte alltid och det är då man vill ha den där handboken, lampan, statusbaren, appen helt enkelt. Så om någon känner en bra programmerare med unpresidented babyskills så har jag ett jobb åt denne. Give me an iphone app, step.

Life sucks?

"För mig är det något nästan överjordiskt härligt att amma" - är en inställning till amning man stöter på rätt ofta på internet. Amningsfantasterna och de som valt att inte amma står i intressant kontrast mot varandra. Medan båda parter anser sig vara öppna för varandras inställning finns ändå en viss animositet mellan dem...


Inför mitt eget första möte med amning försökte jag ha en objektiv inställning. Jag hoppades på att kunna sälla mig till de som klarar av att amma och som njuter av det. Skulle det visa sig att amning inte var något för mig var jag redo att ta till flaskan och ersättningen utan större sorg. 


Så kom han äntligen, vår Felix. Skrikande, varm, blöt och hungrig som en liten varg. Minns inte mycket av amningen de där timmarna på förlossningen och första tiden på BB, bara att det gjorde ont, och det var väl inte så konstigt, tyckte jag. Det blir bättre. Brösten måste få vänja sig. Men, så kom dygnet när han inte gjorde annat än åt och efter det gick det utför.
   "Som en piraja i ollonet", det var det jag liknat amningen vid när jag förklarat för killar. Men av någon anledning kan jag inte förmedla känslan till tjejer riktigt. Att bröstvårtorna efter fyra dagar var svarta sårskorpor och min son ammade rosa mjölk verkar förmedla känslan på något plan. 
   Brösten svällde till, utan att överdriva nu, dubbla storleken över natt när vi kom hem. Huden brast runt om vårtgården och jag fick feber. De värkte och var så känsliga att luftdrag sved. Brösten grät, jag grät. Post partum-gråten hade kickat in, tydligen, brukar kunna bita ihop annars. Tejpade fast tygstycken runt bröstkorgen för att skydda och suga upp läckaget. 
   Enligt internet kunde det "göra lite ont i brösten första gångerna man ammade". HA! Ringde förlossningen för att fråga om det verkligen var OK att ha det så här? En undersköterska hade, innan vi åkte hem, redan hintat om att amningen inte fungerade bra för mig eftersom det gjorde ont, så jag ville veta.  I telefonen fick jag höra att jag hade mjölkstas och att det var normalt att brösten svullnade lite grann allteftersom de ställde om till mjölkproduktion. Mina ställde visst om sig övernatt och all vävnad svullnade på en gång. AJ. E var där min ängel och åkte och köpte en bröstpump, Philips AVENT Isis (Inte avsiktlig reklam, bara en varm rekommendation, om du som läser faktiskt behöver en bra pump). En manuell historia som är riktigt bra och som är min vän <3. Den hjälpte mig lätta lite på det ofantliga tryck som byggdes upp och jag mådde helt klart bättre efteråt. Annars var värme det enda som hjälpte något.


   Amningen var inte min grej, sade jag mig. E satt och höll mig i handen medan jag profylaxandades mig genom varje amning, brösten värkte och bröstvårtorna blödde. Ska det vara så här? Pamflett efter pamflett och internet sade alla samma sak: 'om det gör ont, gör du fel'. Gick igenom steg för steg-beskrivningarna: Allt ser rätt ut. Det enda som såg fel ut var att den fridfulla minen hos den ammande mamman uteblev. Jag grät och jämrade mig. FEL. Kändes som om Brasse stod intill mig och skrek "FEL FEL FEL FEL!". En vecka sade vi när vi kom hem. En vecka får amningen på sig. Blir det inte bättre, lägger vi ner. Har aldrig upplevt så långa dagar. Han skulle ha mat hela tiden, jag ville bara att han skulle sova, men klarade inte av hungerskriken och tog honom till bröstet, trots tårarna. E köpte efter lite rådslag med oss själva och BVC-sköterskan en amningsnapp. Katastrof, sammanfattar den resan. Så här i efterhand förstår jag lite bättre vad det var som gick snett med nappen. Den är till för att lära barnet att ta stort tag och vara så naturlig som möjligt för att man sen ska kunna ta bort den. Men i vårt fall var inte problemet taget, det var sugstyrkan. Han tog i för kung och fosterland och det fortsatte med nappen. Nappen pressades ihop runt den redan väldigt ledsna vårtan, som skrek. Jag skrek. Aldrig mer. Tillbaka till au naturelle. 


Man får ju tips och upp-/nedmuntran av alla runtomkring. Under både graviditeten, om förlossningen och om amning och bebiskötsel. Frågan som kom oftast var om jag verkligen hade nog med mjölk eller om min mjölk kanske var för vattning så han inte blev mätt och sög hårt för att desperat få i sig mer. Han åt för ofta, tyckte alla som upplevt 70-/80-talets 4-timmars amningsintervall. "Något måste vara fel". Jag fick räkna till tio och ner igen, bet ihop för att inte bita ifrån. Det spelar ingen roll om man förklarar att: "nog med mjölk, det har jag. Den formligen sprutar ut ur brösten". "Näringsrik nog? Ja, bevis nog på att den räcker för att göda min pojk var att han var en av få bebisar som gick upp i vikt dagarna efter förlossningen, istället för ner". Bit ihop. Alla vet tydligen bäst i de här frågorna...


Dagarna gick och smärtan lättade sakta sakta i brösten! Ammade ett bröst, pumpade det andra, så att det läkte och vice versa. Och läkte gjorde de. Felix lärde sig att suga mindre hårt och vi kom att lära känna varandra mer och mer för var dag. Idag slänger jag fram booben så snart han smackar i sömnen och är så glad att amningen fungerar att jag fortfarande kan gråta av lycka. Det är en mysig period tillsammans och vi lär nya saker varje dag för att det ska hållas bekvämt för oss båda alltmedan han växer. Varje gång han skriker är jag så innerligt glad att vi slipper gå och blanda välling/ersättning, värma och sen försöka få i ett vid det laget rätt ilsket barn mat. För vår grabb är en hungrig en och han låter sig inte väntas med maten utan att bli fly förbannad. 

Kung Tutt

Så, jag sällar mig nu till en av dem som gillar amning, trots allt. Men jag minns med smärtsam tydlighet min väg dit och jag måste säga att jag förstår de som inte vill/klarar/orkar/kan amma. 


Men, oavsett om man ammar eller inte, är en sak säker. Biologi/Medicin är häftigt. Från det att liv blir till, att kvinnans kropp anpassar sig efter det, att kroppen klarar att föda och återhämta sig, till det att de första andetagen dras är fantastiska. Den första instinkten därefter är just: söka/suga. Mat. Mamma. 


Life sucks =) 

"I can't take this f***ing waiting" - The Long Kiss Goodnight

Vet inte hur många varianter på den meningen jag sagt de senaste dagarna. Kortare, längre. Argt, uppgivet, tårsprutande...På alla sätt som går.

Jag hade till slut fått nog av att le och säga till alla att ja, jag mår OK men jag är rätt less på att vara gravid nu. Le, le. "Stråla, var gravid". "Njut av den här tiden". "Ta till vara på tiden själv o rå om dig själv". Hur då? Jag kommer inte upp ur sängen ordentligt, får inte på mig skorna själv, går i snigelfart.

Men, lite gravidgnäll åsido, nu var det bara ångest. Kom ut nu! Nu! Nu!
Har hela graviditeten sagt att jag vill ha ett fönster eller en status-bar på magen, som kunde visa hur bebben har det där inne, så man inte behöver undra.

Tackar varje dag min lyckliga stjärna att min moderkaka satt i bakkant/sidan, så att jag har känt av alla rörelser länge länge och tydliga som sjutton. Visst, jag har blivit söndersparkad, visst jag har haft ruggigt svårt att sova, men jag har inte behövt fundera på om lilla livet i mig lever eller inte. Tanken finns alltid där. Lever den? Är den frisk? Kommer moderkakan sitta kvar? Snälla snälla sitt kvar! Kan helt ärligt erkänna att jag mot slutet av graviditeten inte kunde skylla sömnbristen så mycket på magen som på mardrömmar och tankar som malde på. Koll på att han rörde sig därinne. Inte? Vakna till ur slummern och invänta ett puff, vända på sig, vänta på puff, eller upp och dricka vatten och kissa. Puff! Tack och lov...

Enligt "Baby Poll":en som familj, vänner, arbetskamrater och vi själva fyllt i hade jag fyllt i 20:e december. Ville inte gå över tiden och ge bebben en chans att inte fylla år runt jul. Önsketänkande, jag vet.

• Julafton kom och gick. Ingenting.
• Juldagen kom och gick. Sammandragningar. Massor. Ryggen stramade och gjorde mig rastlös, så vi gick på promenad. Sammandragningar. Vi började räkna, ta tid. Natten kom, vi gick och lade oss. Ingenting.
• Annandagen var en kopia på juldagen.

Ångesten började på riktigt. Är något fel? Är det latensfas? Internet, google, gravidforum, gravidforum. Andas in, andas ut. Skärpning, allt ÄR lugnt.
Resten av dagarna blev bara värre och värre. Sammandragningarna kom och gick, smärtan högg till, men ingenting kom i närheten av Juldagen. Frustrationen växte. Ska man ringa förlossningen och fråga om det ska vara så här? Nej.

• Dagen D kom. Tror jag höll andan hela dagen. "Det är ju idag det ska hända", kunde inte släppa tanken. Ingenting. 

Bet ihop och längtade tills vi skulle träffa barnmorskan igen för kontroll, få vet att allt var bra.

• 4/1 kom och jag var mör. MÖR. Träffade den bästa barnmorskan jag någonsin träffat och fick lugnande, dock frustrerande besked om att allt var bra, allt som ut som förut. Igångsättningstid började diskuteras och då brast något och jag började grina. Kan den inte bara titta ut, våran bebis?!