Life sucks?

"För mig är det något nästan överjordiskt härligt att amma" - är en inställning till amning man stöter på rätt ofta på internet. Amningsfantasterna och de som valt att inte amma står i intressant kontrast mot varandra. Medan båda parter anser sig vara öppna för varandras inställning finns ändå en viss animositet mellan dem...


Inför mitt eget första möte med amning försökte jag ha en objektiv inställning. Jag hoppades på att kunna sälla mig till de som klarar av att amma och som njuter av det. Skulle det visa sig att amning inte var något för mig var jag redo att ta till flaskan och ersättningen utan större sorg. 


Så kom han äntligen, vår Felix. Skrikande, varm, blöt och hungrig som en liten varg. Minns inte mycket av amningen de där timmarna på förlossningen och första tiden på BB, bara att det gjorde ont, och det var väl inte så konstigt, tyckte jag. Det blir bättre. Brösten måste få vänja sig. Men, så kom dygnet när han inte gjorde annat än åt och efter det gick det utför.
   "Som en piraja i ollonet", det var det jag liknat amningen vid när jag förklarat för killar. Men av någon anledning kan jag inte förmedla känslan till tjejer riktigt. Att bröstvårtorna efter fyra dagar var svarta sårskorpor och min son ammade rosa mjölk verkar förmedla känslan på något plan. 
   Brösten svällde till, utan att överdriva nu, dubbla storleken över natt när vi kom hem. Huden brast runt om vårtgården och jag fick feber. De värkte och var så känsliga att luftdrag sved. Brösten grät, jag grät. Post partum-gråten hade kickat in, tydligen, brukar kunna bita ihop annars. Tejpade fast tygstycken runt bröstkorgen för att skydda och suga upp läckaget. 
   Enligt internet kunde det "göra lite ont i brösten första gångerna man ammade". HA! Ringde förlossningen för att fråga om det verkligen var OK att ha det så här? En undersköterska hade, innan vi åkte hem, redan hintat om att amningen inte fungerade bra för mig eftersom det gjorde ont, så jag ville veta.  I telefonen fick jag höra att jag hade mjölkstas och att det var normalt att brösten svullnade lite grann allteftersom de ställde om till mjölkproduktion. Mina ställde visst om sig övernatt och all vävnad svullnade på en gång. AJ. E var där min ängel och åkte och köpte en bröstpump, Philips AVENT Isis (Inte avsiktlig reklam, bara en varm rekommendation, om du som läser faktiskt behöver en bra pump). En manuell historia som är riktigt bra och som är min vän <3. Den hjälpte mig lätta lite på det ofantliga tryck som byggdes upp och jag mådde helt klart bättre efteråt. Annars var värme det enda som hjälpte något.


   Amningen var inte min grej, sade jag mig. E satt och höll mig i handen medan jag profylaxandades mig genom varje amning, brösten värkte och bröstvårtorna blödde. Ska det vara så här? Pamflett efter pamflett och internet sade alla samma sak: 'om det gör ont, gör du fel'. Gick igenom steg för steg-beskrivningarna: Allt ser rätt ut. Det enda som såg fel ut var att den fridfulla minen hos den ammande mamman uteblev. Jag grät och jämrade mig. FEL. Kändes som om Brasse stod intill mig och skrek "FEL FEL FEL FEL!". En vecka sade vi när vi kom hem. En vecka får amningen på sig. Blir det inte bättre, lägger vi ner. Har aldrig upplevt så långa dagar. Han skulle ha mat hela tiden, jag ville bara att han skulle sova, men klarade inte av hungerskriken och tog honom till bröstet, trots tårarna. E köpte efter lite rådslag med oss själva och BVC-sköterskan en amningsnapp. Katastrof, sammanfattar den resan. Så här i efterhand förstår jag lite bättre vad det var som gick snett med nappen. Den är till för att lära barnet att ta stort tag och vara så naturlig som möjligt för att man sen ska kunna ta bort den. Men i vårt fall var inte problemet taget, det var sugstyrkan. Han tog i för kung och fosterland och det fortsatte med nappen. Nappen pressades ihop runt den redan väldigt ledsna vårtan, som skrek. Jag skrek. Aldrig mer. Tillbaka till au naturelle. 


Man får ju tips och upp-/nedmuntran av alla runtomkring. Under både graviditeten, om förlossningen och om amning och bebiskötsel. Frågan som kom oftast var om jag verkligen hade nog med mjölk eller om min mjölk kanske var för vattning så han inte blev mätt och sög hårt för att desperat få i sig mer. Han åt för ofta, tyckte alla som upplevt 70-/80-talets 4-timmars amningsintervall. "Något måste vara fel". Jag fick räkna till tio och ner igen, bet ihop för att inte bita ifrån. Det spelar ingen roll om man förklarar att: "nog med mjölk, det har jag. Den formligen sprutar ut ur brösten". "Näringsrik nog? Ja, bevis nog på att den räcker för att göda min pojk var att han var en av få bebisar som gick upp i vikt dagarna efter förlossningen, istället för ner". Bit ihop. Alla vet tydligen bäst i de här frågorna...


Dagarna gick och smärtan lättade sakta sakta i brösten! Ammade ett bröst, pumpade det andra, så att det läkte och vice versa. Och läkte gjorde de. Felix lärde sig att suga mindre hårt och vi kom att lära känna varandra mer och mer för var dag. Idag slänger jag fram booben så snart han smackar i sömnen och är så glad att amningen fungerar att jag fortfarande kan gråta av lycka. Det är en mysig period tillsammans och vi lär nya saker varje dag för att det ska hållas bekvämt för oss båda alltmedan han växer. Varje gång han skriker är jag så innerligt glad att vi slipper gå och blanda välling/ersättning, värma och sen försöka få i ett vid det laget rätt ilsket barn mat. För vår grabb är en hungrig en och han låter sig inte väntas med maten utan att bli fly förbannad. 

Kung Tutt

Så, jag sällar mig nu till en av dem som gillar amning, trots allt. Men jag minns med smärtsam tydlighet min väg dit och jag måste säga att jag förstår de som inte vill/klarar/orkar/kan amma. 


Men, oavsett om man ammar eller inte, är en sak säker. Biologi/Medicin är häftigt. Från det att liv blir till, att kvinnans kropp anpassar sig efter det, att kroppen klarar att föda och återhämta sig, till det att de första andetagen dras är fantastiska. Den första instinkten därefter är just: söka/suga. Mat. Mamma. 


Life sucks =)