"I can't take this f***ing waiting" - The Long Kiss Goodnight

Vet inte hur många varianter på den meningen jag sagt de senaste dagarna. Kortare, längre. Argt, uppgivet, tårsprutande...På alla sätt som går.

Jag hade till slut fått nog av att le och säga till alla att ja, jag mår OK men jag är rätt less på att vara gravid nu. Le, le. "Stråla, var gravid". "Njut av den här tiden". "Ta till vara på tiden själv o rå om dig själv". Hur då? Jag kommer inte upp ur sängen ordentligt, får inte på mig skorna själv, går i snigelfart.

Men, lite gravidgnäll åsido, nu var det bara ångest. Kom ut nu! Nu! Nu!
Har hela graviditeten sagt att jag vill ha ett fönster eller en status-bar på magen, som kunde visa hur bebben har det där inne, så man inte behöver undra.

Tackar varje dag min lyckliga stjärna att min moderkaka satt i bakkant/sidan, så att jag har känt av alla rörelser länge länge och tydliga som sjutton. Visst, jag har blivit söndersparkad, visst jag har haft ruggigt svårt att sova, men jag har inte behövt fundera på om lilla livet i mig lever eller inte. Tanken finns alltid där. Lever den? Är den frisk? Kommer moderkakan sitta kvar? Snälla snälla sitt kvar! Kan helt ärligt erkänna att jag mot slutet av graviditeten inte kunde skylla sömnbristen så mycket på magen som på mardrömmar och tankar som malde på. Koll på att han rörde sig därinne. Inte? Vakna till ur slummern och invänta ett puff, vända på sig, vänta på puff, eller upp och dricka vatten och kissa. Puff! Tack och lov...

Enligt "Baby Poll":en som familj, vänner, arbetskamrater och vi själva fyllt i hade jag fyllt i 20:e december. Ville inte gå över tiden och ge bebben en chans att inte fylla år runt jul. Önsketänkande, jag vet.

• Julafton kom och gick. Ingenting.
• Juldagen kom och gick. Sammandragningar. Massor. Ryggen stramade och gjorde mig rastlös, så vi gick på promenad. Sammandragningar. Vi började räkna, ta tid. Natten kom, vi gick och lade oss. Ingenting.
• Annandagen var en kopia på juldagen.

Ångesten började på riktigt. Är något fel? Är det latensfas? Internet, google, gravidforum, gravidforum. Andas in, andas ut. Skärpning, allt ÄR lugnt.
Resten av dagarna blev bara värre och värre. Sammandragningarna kom och gick, smärtan högg till, men ingenting kom i närheten av Juldagen. Frustrationen växte. Ska man ringa förlossningen och fråga om det ska vara så här? Nej.

• Dagen D kom. Tror jag höll andan hela dagen. "Det är ju idag det ska hända", kunde inte släppa tanken. Ingenting. 

Bet ihop och längtade tills vi skulle träffa barnmorskan igen för kontroll, få vet att allt var bra.

• 4/1 kom och jag var mör. MÖR. Träffade den bästa barnmorskan jag någonsin träffat och fick lugnande, dock frustrerande besked om att allt var bra, allt som ut som förut. Igångsättningstid började diskuteras och då brast något och jag började grina. Kan den inte bara titta ut, våran bebis?!