Humpty dumpty...

Nu har jag varit borta från bloggplanen ett tag igen. Det ena skyller jag på en genomgående familjeförkylning och det andra på eftertanke. 

Man glömmer ibland bort att uppskatta det man har. Först när man förlorat det, eller nästan förlorat det, inser man dess betydelse. "Vad har nu hänt?", undrar du kanske. Inget katastrofalt, kan jag lugna med.

När man blir helt slutkörd som förälder är det rätt lätt att tröttna lite på att det ska hoppas och utforskas och pillas jämt jämt jämt. Det ska klängas och gråtas omvartannat och man blir inte lite less ibland. Hemskt, men sant.

 Fick litet perspektiv på bebislivet häromdagen. Felix trillade ur vår säng, huvud före rakt ner i golvet. DUNS. Ungefär en halvmeter. Katastroferna spelade upp sig inför mitt inre öga: slog han i kanten på vägen ner? Hur mycket blöder han? Skadade han något? Fick han hjärnskakning? På de få sekunder det tog att ta fyra steg fram till honom hann en hel dags funderingar flöda genom hjärnan. Varsamt plockade jag upp min gallskrikande son och gladde mig åt tryggheten han känner hos sin mamma, som fick honom lugn nästan direkt. Han var till synes oskadd. Höll koll på honom hela natten (tittade till honom varje timme) under natten utifall han fick en hjärnskakning modellen allvarlig. Hjärtat sitter lite i halsgropen ännu. Visst, han har slagit sig och ramlat omkull förr och mer lär det bli, men de rejäla skadorna får jag gärna så få av som möjligt. Usch. 

   Följden (utöver lite nya säkerhetsrutiner) blev att vi mös och gosades som om det inte fanns någon morgondag. Gladdes åt att vi hade varandra. Jag har helt enkelt lytt mitt eget råd: Mys! Njut! Och det har vi gjort. Jag är så glad att han finns...