En tyst bloggminut...

Mina tankar går ikväll ut till de två små pojkar (fyra och åtta år gamla) som hittades döda vid Munkholmsbadet (Sigtuna) i eftermiddags. Följden av en "tragisk familjesituation" kallas det. Mamman är anhållen, misstänkt för mord. Vidrigt. Hemskt. Djävulusiskt tragiskt helt enkelt. Vad kan driva någon till något sådant (om det nu är mord som begåtts)?? Vilka varningssignaler sände inte mamman ut innan det slog slint? Borde vi, medmänniskorna, eller "de", t.ex. Soc. märkt något/gjort något? Missade vi allihop det som låg i luften eller struntade vi i det? Var vi "svenska", gick med skygglapparna på och bara inte såg det vi inte ville se? Jag vet inte och det skrämmer mig...

Mina tankar går till de pojkarna gång på gång och jag sätter härmed punkt och inför en tyst bloggminut...

Ett tyst (tomt) blogginlägg

Humpty dumpty...

Nu har jag varit borta från bloggplanen ett tag igen. Det ena skyller jag på en genomgående familjeförkylning och det andra på eftertanke. 

Man glömmer ibland bort att uppskatta det man har. Först när man förlorat det, eller nästan förlorat det, inser man dess betydelse. "Vad har nu hänt?", undrar du kanske. Inget katastrofalt, kan jag lugna med.

När man blir helt slutkörd som förälder är det rätt lätt att tröttna lite på att det ska hoppas och utforskas och pillas jämt jämt jämt. Det ska klängas och gråtas omvartannat och man blir inte lite less ibland. Hemskt, men sant.

 Fick litet perspektiv på bebislivet häromdagen. Felix trillade ur vår säng, huvud före rakt ner i golvet. DUNS. Ungefär en halvmeter. Katastroferna spelade upp sig inför mitt inre öga: slog han i kanten på vägen ner? Hur mycket blöder han? Skadade han något? Fick han hjärnskakning? På de få sekunder det tog att ta fyra steg fram till honom hann en hel dags funderingar flöda genom hjärnan. Varsamt plockade jag upp min gallskrikande son och gladde mig åt tryggheten han känner hos sin mamma, som fick honom lugn nästan direkt. Han var till synes oskadd. Höll koll på honom hela natten (tittade till honom varje timme) under natten utifall han fick en hjärnskakning modellen allvarlig. Hjärtat sitter lite i halsgropen ännu. Visst, han har slagit sig och ramlat omkull förr och mer lär det bli, men de rejäla skadorna får jag gärna så få av som möjligt. Usch. 

   Följden (utöver lite nya säkerhetsrutiner) blev att vi mös och gosades som om det inte fanns någon morgondag. Gladdes åt att vi hade varandra. Jag har helt enkelt lytt mitt eget råd: Mys! Njut! Och det har vi gjort. Jag är så glad att han finns...

Mysfaktor: hög

Massa folk omkring mig ska plötsligt ha barn. Eftersom jag inte gillade det själv vill jag inte pusha på någon en massa råd, men kan inte hjälpa att erbjuda stöd om det är något de undrar. Fick frågan vilka mina bästa tips är nu när det börjar närma sig för ett par.

Här kommer det:

MYS

Mys så mycket ni bara kan! Håll om varandra och njut av att bara ha varandra (och en mysig bebismage) en stund. Njut av tystnaden.

Passa på att äta ute eller laga något riktigt gott tillsammans, det dröjer innan man kan göra det avslappnat igen.

Se till att ha BBväskan packad så ni slipper fundera på sånt

Allt annat löser sig sen. Barnsäng, barnvagn, kläder, blöjor, ja rubbet kan man köpa sen. Gratisproverna från BB räcker långt. Vill man amma skulle jag nog införskaffa en bröstpump också. Oavsett pris är den en gudagåva när den behövs. Men det kan vänta ett tag till. Ta hand om varandra och vårda ert förhållande :)

Till de som rynkar på panna och tycker att jag får det att låta som om man inte kan mysa sen: det är inte så jag menar. Och nej, med mys syftar jag inte på något sätt på sex, även om det också kan vara efterstävansvärt för en del. Det jag menar är att man verkligen behöver varandra i slutet av graviditeten och i början av föräldraskapet. Det blir hektiskt en stund i början med alla omställningar och mys på tu man hand i stil med det innan kommer inte hinnas med men behövas.

Fyll på myssilona allihop, gravida eller inte och njut av lite närhet en stund. Själv grabbade jag tag en av min katter att klia bakom öronen och få en dos med spinn i gengäld.

Lillan, min ena sötnos

Joystick?

Har en tid nu drömt att jag är gravid igen, haft ont i lillmagen och mått illa. Värken kan ju bero på två saker, livmodern växer till sig efter det jag slutat amma eller två: jag har ägglossning för att kroppen vaknat till igen. Men ägglossning i snart två veckor? Nej. Sist jag hade så här ont var i början av min förra graviditet så det väcker en del hjärnspöken. Illamående i bil var jag jätteofta då, men det händer ibland ändå på skumpiga vägar...Men illamående av att inte ha ätit? Det var bara då och det upplever jag nu igen...Eftersom jag inte släppa gravidtanken pratade jag och E en gång till igår. Nu när han fått suga på karamellen ett tag och vi varit på semester med Felix har han ändrat sig. Han vill helst inte ha ett barn till. Motivationen var att det var tillräckligt svårt att få till en fjällsemester som det var i år. Med en knodd till blir det fyra resor jobbigare. Att bero på resor blir de ännu dyrare och vi gillar att resa. Så nu sitter jag här, kluven i hur jag känner. Hjärtat säger ja, hjärnan säger nej. Fundersamheten med hur det egentligen står till här och nu består. Får helt enkelt fixa en sticka o smussla in på toa på jobbet...

Två blev tre, blir fyra?

Redan när Felix föddes fick vi frågan, lite käckt ställd: "när kommer nästa då?" Med tanke på hur galet jobbigt jag tyckte det var med sårskorpor på bröstvårtorna och skrik hela kvällarna och nätterna, kände jag bara "aldrig i hela livet!". Nu är vi inne i en fas jag inte trodde skulle finnas. Koliken har lagt sig, jag har slutat amma och vår samvaro är gudomlig. Jag är tillfreds med att vara mamma och sambo helt enkelt.

Lika bra att diskutera ihop oss. Hur skulle vi egentligen vilja ha det? Ett barn? Flera? Vi, som först kunde tänka oss ett liv utan barn, kom fram till att vi gärna försöker få en till. När? Inte för att det går att planera direkt, men i runda slängar när avgör lite vilken preventivmetod vi vill satsa på. Livmodern smärtar nu i och med amningsstoppet, precis som tidigt i graviditeten och jag försöker minnas, försöker tänka mig själv med mage igen. Faktiskt minnas hur jag mådde. vill jag dit igen? Ja. Vill ja dit nu? Nja. Börjar precis nu känna mig som mig igen. Börjar känna mig vacker igen. Tänk om jag inte gör det efter nästa graviditet? Vet bara inte om jag känner för det precis nu...

En 20 veckors bebis i magen av fantastiska Lennart Nilsson.

Give me an app, step

Redan på gravidmagens tid fanns tanken där. Den gnagde och var föremål för diskussion och sömnlösa nätter. Jag talar om den där oerhörda frustrationen av att inte veta. Att inte veta om något är på tok, vad som är fel eller hur illa det egentligen är.
   Jag önskade varje dag att jag hade en statusbar på magen. Önskade att den kunde visa allt möjligt men egentligen hade jag nöjt mig med en klassisk, analog lösning med olikfärgade lampor. Grönt: allt bra. Rött: something wrong. Ni förstår nog.

Hungrigt var det denna gång iaf

När han väl var född var det mkt skrik. Inte så konstigt. Enda kommunikationsmedlet han besatt: tystnad och skrik. Och sömn egentligen också. Allt var nytt och vid varje situation han kände att han inte kunde hantera skrek han. Kallt: skrik. För varmt: skrik. Hungerkurr i magen: skrik. And the list goes ever on and on. För det mesta kunde man gissa sig till vad som felades, men sen kom ju de där tillfällena alla hatar. Man har testat att åtgärda ALLT och det hjälper inte. Efter ett tag av skrikande är vem som helst varm, röd och snorig. "Är han sjuk?" "har han ont?" "Är det farligt eller bara att rida ut?"  Återigen saknar man den där statusbaren. Jag liknade en gång denna önskan vid moderkort. Ni vet, huvudkretskortet i våra tekniska prylar. Moderkort har nämligen den funktionen att när något är galet sänder det ut pipsignaler, sk. BIOS error beep codes. Tittar man sedan i handboken för koret ser man vad en viss signalkombination betyder och vet vad som felas kortet. Tänk dig själv: en handbok som tolkar skrikkombinationer..
   Efter ett tag lärde man sig å andra sidan tolka en del gnäll och skrik för vad de var ändå, men inte alltid och det är då man vill ha den där handboken, lampan, statusbaren, appen helt enkelt. Så om någon känner en bra programmerare med unpresidented babyskills så har jag ett jobb åt denne. Give me an iphone app, step.