I och med vårsolen och en nyfunnen stadighet på barmark utforskar min son allt han kan utomhus. Bitvis om mornarna på väg till förskolan går vi hand i hand och det är så mysigt.
Men.
Felix har hittat en ny fascination. Is. Småsmält is är det bästa som finns just nu. Inte att stoppa i munnen, nej ty så bra ska vi inte ha det. Att halka är det nya svarta. Att hålla mamma i handen och halka är Felix motsvarighet till Gröna Lund. Han storskrattar och det är det bästa jag vet, det där skrattet. Gruset på gatan har han också insett att man kan halka i och han drar och sliter i mig för att få gå till isfläckar och grushögar. För det mesta behöver han inte slita, då det är is och grus mest överallt.
Det är så svårt att inte låta honom ha kul utomhus, skratta ihop på väg till förskolan, men hur pedagogiskt är det egentligen? Hur vettigt är det att man lär ens barn att det är roligt att halka på isen? Det är inte alltid han kommer hålla någon i handen och det kan bli en rejäl smäll...
Vi försöker leka med måtta och inte uppmuntra halkeriet och ha kul på annat sätt.
Men det där skrattet :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar